John Maynard Keynes föddes i Cambridge 1883 och dog 1946. Hans far, John Neville Keynes var en framträdande ekonom och logiker, ledande i universitetets förvaltning, och författare till en länge använd metodbok i politisk ekonomi.

Uppväxten och sedan utbildningen först vid Eton, sedan vid King’s College i Cambridge bidrog till specialstudier i matematik, statistik och ekonomi. Han tog djupt intryck av filosoferna G.E. Moore och Henry Sidgwick som han lärde känna där.

  Han jobbade inom finansministeriet under första världskriget, han slutade p.g.a. att han tog avstånd från fredsfördragets skadestånds villkor. Det fullföljdes i arbetena Fredens ekonomiska följder och En granskning av fördraget, båda stora ekonomiska och publika framgångar.

  Efter många uppdrag som expert och rådgivare kom han tillbaka till statstjänst 1939. Återigen jobbade han med krigsfinansieringsproblem - behandlade i skriften Hur skall kriget betalas? Efter det arbetade han med planeringen av efterkrigstidens internationella betalningssystem. Under hela mellankrigstiden var han en väldigt duktig journalist och publicist, med stora litterära ambitioner. Han framträdde som en duktig essäist i böckerna Essäer i övertalning och Essäer i biografi.

Han var även en skicklig finansman som dels bedrev rådgivning åt företag, dels byggde upp en egen förmögenhet. I och med att han var väl bekant med affärs- världen gjorde honom också fri från ekonomernas vanliga högaktningsfullhet mot den, liksom från deras stora tillit till deras rationalitet.

  Hans avhandling om sannolikhet fick inte den grundläggande betydelse för induktionslogiken som han avsett, men har ändå ett betydande filosofiskt intresse.

  På ekonomins områden var han först penningteoretiker. Traktat om mynt- reform var enligt Lars Herlitz ett briljant inlägg, byggt på ett antal artiklar i den penning politiska diskussionen. Under hård belastning av kommitté arbeten och politiska diskussioner arbetade han i flera år med Avhandling om pengar, Allmän Teori om sysselsättning ränta och pengar skrev han under helt andra förutsättningar i den litterära andan på Cambridge. Delar av den presenterades successivt som föreläsningar. Teorin växte fram i meningsutbyten med kolleger och elever.

  Keynes övertygade gärna både andra och sig själv. Just därför upplevde han också många besvikelser t.o.m. i det framgångsrika efterkrigstidens inter- nationella betalningssystem, världsbanker och internationella valutafonder. Keynesianer fanns det en hel del bland 30-talets studenter vid Cambridge och Harvard, men nästan inga bland den tidens beslutsfattare.

  Mellan åren 1918 och 1939 började produktionen att växa långsammare. Världshandeln som både före och efter kriget hade växt snabbare än världs- produktionen, visade nu en ännu svagare tillväxt. Den allmänna prisnivån föll långsamt, och raset i råvarupriserna 1931 ifrågasatte starkt "arbetsfördelningen" mellan Industri- och råvaruproducerande länder. Konjukturnedgångarna var djupare, och två utvecklades till världskriser 1921-23 och 1930-33. Kriserna medförde massarbetslöshet, men arbetslösheten var omfattande även under konjukturuppgångarna. Det internationella betalningssystemet stapplade under 1920-talet och bröt samman 1931. Den kapitalistiska världen drabbades allmänt men ojämnt.

Han fick väldigt mycket kritik av förkrigsnostalgiker för hans angrepp på fredsvillkorens skadeståndskrav. Men hade inte förkrigstidens europeiska befolkningstillväxt ställt väldiga krav på världens resurser, undrade han ? Han ansåg även att den snabba ihopsamlingen av pengar hade gjort så det blivit en mycket ojämn förmögenhetsfördelning.

  1921-23 avlöstes krigs- och efterkrigsinflationen av en deflations- och arbetslöshetskris. Keynes, liksom andra ekonomer, rekommenderade först en återgång till guldmyntfoten men ändrade sig efterhand. Han menade 1923, att "inflation, kränkte långivaren men gynnade det aktiva risktagandet, medan löntagarnas intressen låg någonstans emellan". Deflation hade motsatta effekter men betydde dessutom växande skuldbördor på det produktiva företagandet plus sämre framtidsutsikter med negativa följder för produktion och sysselsättning.

  En annan synpunkt vägde också tungt. Guldmyntfoten kunde inte återställa hur det var före kriget. Upprätthållandet av en fast pund kurs mot dollarn skulle göra den engelska ekonomin starkt beroende av den amerikanska prisutvecklingen och penningpolitiken, och även av de korta kapitalrörelserna, de "heta" pengarnas förräntningskrav. Men vad Keynes ville var att politikerna skulle ta ansvar för den allmänna utvecklingen av priser, produktion och sysselsättning. Det fick honom att 1924 också ansluta sig till den liberala partiledaren Lloyd Georges förslag, om ett storskaligt program för offentliga investeringar för att bekämpa arbetslösheten.

Keynes krävde nu lånefinansiering, och ville anförtro utförandet åt halv autonoma(självständiga) offentliga bolag. Han föreslog statlig samordning och styrning av sparande, investeringar, och dessutom hävdade han att gällande institutioner och politik gynnade utlandsinvesteringar på bekostnad av inhemska investeringsprojekt.

  Inflationshotet var ett huvudargument när pundet 1925 under Churchills regering återfördes till förkrigstidens guldparitet. Den engelska prisnivån hade då fallit oavbrutet sedan 1921. Priserna fortsatte att falla till 1933, och arbetslös- heten förblev hög - runt 1 miljon- under resten av 20-talet för att sedan mer än fördubblades i 30-tals krisen.

  Ett annat argument var den fasta pundkursen skulle tjäna som ett slags konstitutionell garanti mot olika former av "anpassanden, " statsingripande i den fria marknadsreformen.. Valutakursens upprätthållande tvingade in finansdepartementet i deflationspolitikens onda cirkel.

  Depression och arbetslöshet gav ökade budgetunderskott, ökad upplåning och stigande ränta detta medförde accelererande ränteuppgifter för statsskulden och orsakade utgiftsbesparingar som förvärrade depressionen och arbetslösheten.

  Det liberala förslaget om offentliga investeringar mot arbetslösheten krävdes åter igen 1928-29. Finansdepartementet avvärjde med hänvisning till budgetunderskottet. Keynes svarade då att de offentliga investeringsutgifterna hade indirekta spridningseffekter på sysselsättning och produktion, som delvis skulle finansiera utgifterna. En kollega till Keynes (Richard Kahn) visade några år senare att den s.k. multiplikator effekten i själva verket skulle göra dem självfinansierade. Men finansdepartementet fortsatte att argumentera, England hade levt över sina tillgångar och måste spara. Det enda sättet att minska arbetslösheten var sänkta löner och minskade statsuppgifter, bl a minskade arbetslöshetsunderstöd. Ekonomerna hade då liksom senare olika åsikter.

  Från 1926-30 arbetade han på "Avhandling om pengar". Han föreställde sig där att en för hög utlåningsränta i bankerna hindrade investeringarna från att absorbera sparandet, så att efterfrågan blev otillräcklig och priserna och sysselsättningen föll. Att sänka löner eller minska statsutgifter botade då inte utan förvärrade tvärtom detta onda. Räntesänkningen kunde däremot anses påverka på investeringarna som med billigare lån kunde tänkas stiga till den nivå där sparandet absorberades.

  30-tals krisen skärpte motsättningarna. Räntan föll med pundet när guldmynt- foten lämnades 1931. Men de privata investeringarna verkade vara oförändrade trots de mycket låga räntorna. Kravet på offentliga investeringar ökade. Men trots massarbetslösheten och den större rörelsefriheten som punddevalveringen gav, höll finansdepartementet fast vid en stram hushållning med knappa resur- ser. Dom fick nu ett starkt stöd ifrån framträdande ekonomer.

Avhandling av pengar hade varit tänkt att bli det avgörande argumentet i den teoretiska diskussionen om sysselsättningspolitiken. Men det räckte den inte till för. Keynes hade visat hur deflations- och inflationsförlopp uppkom ur obalans mellan sparande och investeringar. Men han saknade en teori för de växlingar i produktionsvolymen och sysselsättning, som var huvudfrågan och som också förutsattes ske. Vad han nu försökte förklara var sambandet mellan produk- tionsvolym / sysselsättning och utbud / efterfrågan. Det var då ett säreget och svårsmält grepp. Utbud och efterfrågan användes traditionellt i s k mikroteori för att studera hur relationerna mellan pris /utbuden respektive efterfrågan/ kvantitet skapade jämvikt på marknaden för en vara. Man måste visserligen tänka på att det kommer att ske inkomstförändringar till följd av förändringarna i det realiserade utbudet som kommer att orsaka förändringar i den effektiva efterfrågan. Det kunde man bortse från på mikroplanet, eftersom produkternas inkomster från en enskild varas utbud, kunde antas svara för en försvinnande liten del av efterfrågan på samma vara. Den har principiella skillnader mellan "delen" och "det hela" bärande för vad som kallades Says lag.

Kort sagt att produktionen skapade sin egen efterfrågan. Men om det var sant, så följs det av två ofrånkomliga slutsatser.

1. Att överproduktion och arbetslöshet inte kunde förekomma i en fri ekonomi där vinst möjligheterna helt fick styra produktionen: produktionsökning som sådan kunde ju inte hindras av otillräcklig efterfrågan utan bara av att alla resurser redan var fullt utnyttjade.

2. Att inkomster som inte användes för konsumtion d v s sparades, på ett eller annat sätt också måste bli till en efterfrågan på dom alternativ som fanns till konsumtionsvarorna, nämligen inve-  steringsvarorna. I samma mening som utbudet skapade sin egen efterfrågan skapade sparandet alltså investeringar.
 
 

I Allmän teori vände Keynes upp och ned på dessa sammanhang på ungefär följande sätt.

Det var olika människor som investerade och som sparade, och dom gjorde det för helt olika villkor och orsaker. Investeringarna bestämdes framför allt av förväntningen om framtida vinstutvecklingar. De utgjorde därför en av national- inkomster oberoende, starkt varierande, del av efterfrågan.

  Inkomsttagarna sparade inte bara mer utan också en större del av en större inkomst. Den av framtidsutsikterna bestämda investeringsefterfrågan kunde alltså mycket väl avvika från det samlade sparande som en full sysselsättning gav upphov till. Avvek den nedåt, så kunde man tala om ett översparande . Men detta sparandet blev då inte realiserat i sin helhet. I stället blev varor osålda p.g.a. otillräcklig efterfrågan, och företagen tvingades minska sin produktion och avskedade folk. På detta sätt krymptes det realiserade utbudet, och därmed konsumtion och sparande, ner till den inkomstnivå där det sammanlagda sparandets storlek jämnt motsvarade investeringsefterfrågan.

  Här var då ekonomin i jämvikt, med utbud = efterfrågan och sparande = investeringar. Men inte för att utbudet skapat ny efterfrågan och sparandet nya investeringar. Utan tvärtom därför att en bristande överenskommelse mellan å ena sidan den av inkomstnivå och inkomstfördelning alstrade sparbenägenheten och å andra sidan lusten att investera hade medfört just så mycket arbetslöshet och minskade inkomster, som behövdes för att få ner sparandet till vad kapita- listerna ville investera. Ekonomin stabiliserades så vid en lägre nivå med arbets- löshet. Detta innebar ett i allmänt ifrågasättande av en hörnsten i åtminstone den sedan 1870 års gamla ekonomiska teorin: att en fri marknadsekonomis resultat, om också möjligen orättvis, ändå alltid var effektivt i utnyttjandet av de tillgäng- liga resurserna.

  En teoretisk men oförsonlig Keynes möter oss alltså i Allmän teori. I förordet skriver han om viljan att nu framförallt övertyga inte allmänheten utan kollegerna. Men redan i de inledande kapitlen förstördes en del broar. Keynes ställde nu sin egen teori emot "den klassiska teorin" som han själv uppfostrats i och som fortfarande dominerade tänkandet hos både politiker och akademiker. Den "klassiska" teorin bestred förekomsten av ofrivillig arbetslöshet, och den uppfattade sparandet, beslutet att inte konsumera en del av inkomsten, som en produktiv instats. Men det var i själva verket en speciell teori, endast giltig för ett bland flera tänkbara jämviktslägen och tyvärr inte för det nuvarande samhället, där dess praktiska tillämpning bara fördärvade. Motståndaren fick här en felaktig beteckning, som vittnar om den nonchalans som Keynes kunde hantera särskilt äldre litteratur.

  Keynes ställde teorins utlovade optimala resursutnyttjande mot den skenbara förekomsten av fattigdom mitt i överflödet. Förklaringen låg i en otillräcklig effektiv efterfrågan, som förlamade produktionen och skapade ofrivillig arbetslöshet. Desto rikare samhället är ansåg Keynes ,desto större är skillnad mellan potentiell och verklig produktion. För medan ett fattigt samhälle behövde konsumera nästan allt vad det kunde producera, så måste det rika samhället finna ut vidsträckta investeringsmöjligheter, om sparsamheten hos dess rika invånare skulle bli förenlig med sysselsättandet av de fattigare invånarna. Enligt Keynes försvagades lusten att investera i det rika samhället av konkurrensen från de redan förut anhopade mängderna av realkapital, medan räntan hölls uppe av kapitalisternas möjligheter att bevara sina tillgångar i likvid form, som pengar eller fordringar, istället för att binda dem långsiktigt i osäkra investeringar. Med denna delvis nya teoretiska motivering rekommenderade Keynes en statsinterventionism med två huvudinslag:

1. En penningpolitisk reglering av räntan såvitt som möjligt på en låg nivå.

2. En statlig planering av investeringsvolymen. För det senare använde han själv orden "en någorlunda omfattande socialisering   av investeringarna."

Den skulle i alla fall begränsa sig till totalvolymen och gärna innehålla olika former av kompromisser och samverkan mellan offentliga myndigheter och privat näringsliv. Stora delar särskilt när det gällde produktionens inriktning, där individualismens traditionella fördelar stod kvar, skulle lämnas åt enskilt initiativ och ansvar. Syftet var att bekämpa konjuktur nedgångarna.

  Men en annan synpunkt var ständigt närvarande. Det verkade som om hans åsikter av mellankrigstiden var att rika länder med kapitalismens inkomst- och förmögenhetsfördelning som England och USA, inte ens under goda konjuk- turer kunde frambringa den efterfrågan som krävdes för full sysselsättning. Särskilt under sådana omständigheter, blev det orimligt att underställa kapital- bildningen, de nyckfullt föränderliga allmänna lönsamhetsförväntningarna hos "okunniga och spekulativt inställda individer". Keynes medgav att inkomst- utjämningen med medföljande ökning av konsumtionsefterfrågan var ett alternativt sätt att expandera produktion och sysselsättning.

  Den antikapitalism som fanns hos Keynes hade olika drag. Ett var reaktionen mot idealiseringen av individuella sparhandlingar eller förmögenhetsbildning. Att spara var inte att bilda kapital och uttryckte inte heller ett "väntande "eller "ett uppskjutande av konsumtion". Det uttryckte endast ett begär efter "rikedom som sådan", dvs efter möjligheter att konsumera någonting vad som helst när som helst.

  Om sparandet inte bidrog till att förbättra den förväntade avkastningen stimulerade den inte till investering. Spararen kunde uppnå sitt mål, att äga förmögenheten - utan att nytt realkapital producerades för att tillgodose hans önskan.

  Sparandet tvingade då en annan person att överlåta sitt realkapital åt spararen, som i sin tur kunde drabbas på samma sätt av andras sparande. Sådana överlåtelser gynnade inte ny kapitalbindning utan motverkade den istället.

  Keynes framtidsvision var "rentierens" dvs den passive kapitalistens "stillsamma bortdöende". Kapitalräntan var numera inte ersättning för någon verklig uppoffring utan liksom jordräntan en knapphetspremie. Men Keynes var övertygad om att efterfrågan på kapital var begränsad. Förutsättningen var då "ett kvasistationärt samhällstillstånd, där förändring och framåtskridande skulle äga rum endast om det blev förändringar i teknik, smak, folkmängd och institutioner".

  Men det skulle alltid finnas utrymme för företagsamhet och skicklighet i när man bedömde framtida avkastningsmöjligheter. Men man vore kvitt många av kapitalismens skuggsidor, bl a "kapitalistens alltmer betungande makt att utnyttja kapitalets knapphets värde". Den enskilde skulle då vara fri att spara vad han förtjänat för att göra av med det längre fram. Men hans besparingar skulle inte växa fram.

Keynes lära har haft egendomliga öden. Mellankrigstiden med sina kriser och sin massarbetslöshet värjde sig framgångsrikt mot den . Men krigsslutet präglades av radikala opinioner. Politiska proklamationer om hög sysselsättning utfärdades de sista krigsåren i både England, Kanada och USA. Artikel 55 i FN deklaration- en införde full sysselsättning som en huvudmålsättning. Rätten till arbete skrevs in bl a i den franska fjärde republikens författning. I Sverige fanns arbetsrörel- sens efter krigsprogram från 1944 med full sysselsättning som en huvudmål- sättning, och Allmän teori kom ut på svenska 1945. Keynes blev alltså efter hand erkänd, politiskt och teoretiskt.

  Det politiska erkännandet resulterade i att regeringarna tog som sin uppgift att påverka den effektiva efterfrågan, konsumtionen och investeringar. Motkonjukturellt, dvs dämpa den i högkonjuktur och stimulera den i lågkonjuktur.

  Keynes recept hade varit att inte dämpa högkonjukturer utan tvärtom att försöka behålla dem bl a med hjälp av en fast, låg ränta. Men hans förutsägelser om långsiktigt stillastående efterfrågan och kapitalmättnad i de rika länderna hade visat sig felaktig.

Den traditionella teorin hade i en matematisk analys av en "tänkt ekonomi" med genomgående perfekta marknader visat att prisbildningen där åstadkom ett jämviktsläge där alla resurser tillvaratogs på bästa möjliga sätt. Så mycket värre för verkligheten om detta resultat inte uppträdde där. Det måste då på definition bero på imperfektioner på en eller flera marknader, som hindrade rörligheten hos varor, produktionsfaktorer eller priser.

  Vad Keynes menade var, att samhällsekonomins totala utbud och efterfrågan inte balanserades av prisrörelser, utan av variationer i total produktion, sysselsättning och inkomst. Arbetslöshet ingick i systemets balansmekanism och behövdes för dess jämvikt.

  För dem som tyckte att den klassiska teorin stämde bättre när det gällde ekonomins allmänna jämviktstillstånd blev detta naturligtvis för mycket. Om Keynes teori skulle kunna inordnas i den ekonomiska teorins huvudfåra, så måste den avstå från anspråken på att vara en allmän teori och reduceras till ett specialfall, där imperfektioner - t ex i form av trögrörliga löner eller låneräntor, hindrade den osynliga handens verk. Sådana impefektioner lät sig lättast tänkas som kortsiktiga företeelser, och Keynes teori blev alltså en konjuktur teori.

  Vad har Keynes att säga oss idag? Först och främst skulle han ha sagt att det faktiskt finns möjligheter att bekämpa arbetslösheten. Det finns medel till detta, de anvisas av ekonomiska teorier. Inte alla men ett flertal av dagens ekonomer skulle nog hålla med om detta. Men dom skulle nog genast tillägga att det också finns målkonflikter, framför allt den mellan inflation och sysselsättning. Det var Keynes medveten om : Han talade mer uppriktigt om intresse konflikter och om att sysselsättning måste prioriteras framför penningjägarnas intressen. Dom som hänvisade till budgetunderskottet som hinder skulle han påminna om att offentliga åtgärder mot arbetslöshet finansierade sig själv genom intäkterna från den nya sysselsättning de skapade.
 
 

Fakta hämtad från

Carl Johan Åberg: Keynes på 80-talet