Under 40 och 50-talen blev man allt mindre nöjd
med de rådande psykologiska grunduppfattningarna beteendepsykologin
och psykoanalysen. Det var läge för något nytt. Beteendepsykologin
kritiserades för sina naturvetenskapliga ideal och psykoanalysen för
att den tog sin utgångspunkt från den sjuka människan
och sysslade med diagnoser och behandling av orsaker till symtom på
medicinskt manér. Vore det inte mycket bättre att ta sin utgångspunkt
från friska människor? Det kom till stånd en rörelse
i USA som leddes av Abraham Maslow som kallades "The third force" och
även "humanistisk psykologi". Den humanistiska psykologin fick sitt
namn närmast av en slump. Humanistisk psykologi sysslar med de typiskt
mänskliga som t.ex medvetande, vilja och tanke. huvudpunkterna i den
humanistiska psykologin är:
Det finns ingen determinism
Det finns ingen absolut given sanning
Det finns inga absoluta värden
Det finns ingen given mänsklig natur
Man vill definiera sin psykologi från filosofiska
synpunkter på människor och inte utifrån krav på
ett naturvetenskapligt ideal.
Man definierar sin psykologi utifrån de områden
som bör studeras och inte utifrån metodkrav som sker i beteendepsykologin.
Man vill ha tät förbindelse mellan teori
och praktik. Den humanistiska psykologin handlar istället om personlig
växt, utveckling, befrämjande av individuella mål och värden
i livet. Den humanistiska psykologin har rötter i europeisk filosofi,
psykologi, psykiatri och nervfysiologi. I Tyskland uppstod vid sekelskiftet
en hel rörelse av filosofer och och psykologer som försökte
finna meningen i allt som mänskliga vetandet sysslat med i Franz Brentanos
anda. För att förstå människor krävs en humanistisk
människocenterad psykologi.
