Grupparbete i samhällskunskap

Läs först noga igenom artikeln nedan. När alla läst texten besvarar ni nedanstående frågor skriftligt:

1. Artikeln hävdar att flyktingarna på sikt blir en god affär för-Sverige. Hur motiveras detta påstende?
2. Hur många av de asylsökande avvisas från Sverige för närvarande?
3. Är det någon skillnad på graden av förvärvsarbetandet mellan de som är födda i Sverige och de som är födda utanför Sverige? Förändring sedan 1970-talet?
4. Hur ser det ut när det gäller inkomsten i genomsnitt bland invandrarna jämfört med svenskarnas genomsnitts inkomst? Förändring sedan slutet av 1960-talet?
5. Förklara vad som menas med "invandrarna i viss mån fått bära bördan av en ökad arbetslöshet i stället för infödda svenskar".
6. Hur och varför har den svenska flyktingpolitiken förändrats under 1990-talet?
7. Varför skulle ökat bistånd till drabbade länder i själva verket kunna leda till att flyktingströmmen från samma land skulle öka i riktning mot det land som hjälper till med bistånd?
8. Vilken syn verkar artikelförfattaren ha haft på invandring och invandrare i största allmänhet?
9. Sök reda på en aktuell artikel om vår nuvarande flyktingpolitik och beskriv om och hur inställningen till invandring förändrats i vårt och kanske hela Europa under senare tid. Den nya artikeln skall naturligtvis bifogas med era svar.

labo

Texten:

Hämtad ur Affärsvärlden nr 42/93

Flyktingpolitiken smakar mer än den kostar
Kostnaderna for flyktingpolitiken överdrivs ofta i debatten. Det är troligt att flyktingar liksom övriga invandrare i slutändan blir en samhällsekonomisk vinst för Sverige. Den vanligaste invändningen mot invandrings- och flyktingspolitiken är de höga kostnaderna. Förmodligen används detta argument i många fall som en ursäkt, ett substitut för andra skäl som inte betraktas som riktigt rumsrena eller som kunde förknippas med utlänningsfientlighet.
Den mycket stora invandringen under senare är har otvivelaktigt medfört sociala problem och skapat ett missnöje bland den del av befolkningen som funnits här längre. Invandringen har skett i en takt som försvårat assimileringen, vilket i samband med situationen på arbetsmarknaden skapat en mycket hög arbetslöshet och ett högt bidragsberoende just bland invandrarna.
Men kostnaderna för flyktinginvandringen överdrivs i allmänhet. Om vi så småningom lyckas anpassa de senaste årens stora flyktinggrupper till det svenska samhället finns stora vinster att göra. De flyktingar som verkligen blir dyra för samhället är de som avvisas eller reser hem igen efter en period av passiv väntan.

Färre barn och gamla
Invandrarna är ofta unga personer i arbetsför ålder. Det finns alltså färre barn och åldringar bland dem än i befolkningen i gemen. Det är i många fall de initiativrika och företagsamma som ger sig iväg till ett främmande land. USA är förstås sedan gammalt ett exempel på detta. I Sverige är invandrarna i högre grad än svenskarna benägna att starta egna företag. Invandrarnas utbildningsstandard är inte särskilt mycket lägre än svenskarnas. Det finns naturligtvis inget skäl att tro att invandrarna är mindre arbetsvilliga än svenskar. Tvärtom skulle möjligheten att snabbt få arbete säkert locka många fler asylsökande till Sverige. Om syftet är att hålla nere antalet asylsökande är förslaget att ge personer som inte har uppehållstillstånd arbetstillstånd därför mindre lyckat. Däremot finns förstås risk att en del flyktingar anpassas till det svenska bidragssystemet, som i många fall år mera kravlöst än hemlandets.
Minst 33 procent av invandrarna har gymnasial utbildning, mot 36 procent för de infödda svenskarna. Invandrarna från Polen, Chile, Iran och Irak har i högre grad antingen gymnasial eller eftergymnasial utbildning än infödda svenskar. Om nivån är densamma eller om utbildningen är relevant för svenska förhållanden går inte att utläsa av statistiken, och är förstas inte alls säkert.
OECD:s tidning "OECD Observer" har i sitt senaste nummer en artikel om 'brain drain' från öststaterna efter jämridåns fall. Enkäter i Ryssland och andra öststater visar att det särskilt är de unga och välutbildade som säger sig vilja flytta utomlands och skaffa sig arbete där. Tusentals vetenskapsmän tros ha lämnat Ryssland efter 1989. Sverige har fått en mycket liten del av denna typ av invandrare, även om också svensk statistik visar att det finns en högre andel forskarutbildade bland invandrarna än i totalbefolkningen. Men siffrorna visar på en tendens till att utvandrarna ofta är sådana personer som man i hemlandet önskar skulle ha stannat kvar. Vanligen används alltså ekonomiska argument emot den generösa flyktingpolitiken. Ny demokrati hävdar till exempel att flyktingmottagningen inte alls kostar 13 miljarder, som är det statliga anslaget till verksamheten, utan snarare 60 miljarder. I denna senare summa sägs ingå kostnader för skola, rättsväsende, pensioner, sjukvård, arbetsmarknadsåtgärder och så vidare.
Med litet tillspetsning kan man säga att de 13 miljardema inte är kostnader för invandring, utan mera för ett system att hindra flyktingar från att stanna här, eftersom nästan 75 procent av de asylsökande numera avvisas. Sedan kan man förstås beklaga att utredandet av deras skäl att få stanna skall ta så lång tid och dra så höga kostnader.

Ingen belastning
Däremot är det inte troligt att de som tilllåts stanna blir någon allvarlig ekonomisk belastning. Invandringen kanske till och med går med vinst, i slutändan. Det beror på sysselsättningsgraden. Kostnaderna för till exempel barn- och åldringsomsorg samt skolor är nämligen lägre för invandrarna än för dem som är födda i Sverige.
De kostnader som staten och kommunerna har för sjukvård, skolor, pensioner och så vidare betalas naturligtvis ytterst av dem som förvärvsarbetar. Skattekvoten i Sverige är ungefär 50 procent. Detta betyder att varje person under sin förvärvsaktiva tid, halva livet, på ett ungefär själv betalar för de kostnader som uppstår under barndomen, plus en hel del annat.
Den hälft av befolkningen som arbetar försörjer den andra. Eller uttryckt på ett annat sätt: Den hälft av befolkningen som är i arbete försörjer den andra hälften. Eftersom de utlandsf'ödda, i högre grad än svenskarna, befinner sig i aktiv ålder är deras förvärvsverksamhet något högre, trots attf örvärvsintensiteten just i den aktiva åldern är lägre.
Eftersom de utlandsfödda, i högre grad än svenskarna, befinner sig i aktiv ålder är deras förvärvsintensitet något högre, trots att förvärvsintensitetenjust i den aktiva åldern är lägre.
1990, då vi hade ett gott läge på arbetsmarknaden, var 55% av de utrikes födda, eller 438 000 personer, förvärvsarbetande mot 52% av dem som var födda i Sverige. 1991 hade talen sjunkit till 50,0% för de utlandsfödda och 49,7% för svenskfödda.

Färre arbetar
I dag är troligen förvärvsverksanheten bland invandrarna lägre än bland svenskarna, därför att de i högre grad har drabbats av den ökade arbetslösheten.
Om man ser till enbart åldersgruppen 20-64 år var 1991 den totala förvärvsintensiteten i Sverige 82 procent. Motsvarande tal för utlandsfödda var endast 65 procent (vilket för övrigt motsvarar sysselsättningsgraden i Haparanda, som ligger lägst bland Sveriges kommuner).
Bland dem som kommit hit efter 1980 var förvärvsintensiteten bara 52 procent, medan den för dem som invandrat under 1970-talet var 72 procent och för generationen före 74 procent. Även om det skett en förändring av invandringens karaktär är det mycket troligt att svsselsättningen kommer att öka kraftigt för de senast anlända. Den totala sysselsättningen bland invandrare kommer därför så småningom åter att överstiga den bland inrikes födda, troligen i betydligt högre grad än 1990.
1967 var inkomsten bland invandrarna per person 22 procent högre än i totalbefolkningen. Tjugo år senare var förhållandet det omvända. Med dagens höga arbetslöshet bland invandrarna har deras medelinkomst säkert sjunkit ännu mera.
Detta tyder på att invandrarna i dag ger ett visst negativt bidrag till den svenska ekonomiska utvecklingen. Om invandrarna å andra sidan lever på en lägre standard än de infödda innebär ju inte detta någon skada för de senare. Och allt detta kan alltså vara något tillfälligt. Om och när förvärvsintensiteten stiger bland särskilt de senast hitkomna kan invandringen bli en samhällsekonomisk vinst, oavsett sättet att räkna.
Flyktingarna är samtidigt något av en ekonomisk underklass i Sverige som ofta utsätts för diskriminering och inte får arbeten som deras utbildning gör dem kvalificerade för. De är något överrepresenterade bland till exempel sjukvårdsbiträden och inom andra vårdyrken.
Att invandrare är vanliga inom städning är väl känt, men det kanske finns skäl att redovisa att de ändå bara utgör 24 procent, och att alltså 76 procent av landets städare är svenskfödda. Av dem som avlade svensk tandläkarexamen 1989-1991 var 47 procent utlandsfödda.
Detta är några extrema tal. I stora drag kan man säga att invandrarna är överrepresenterade bland industriarbetarna, men underrepresenterade i byggverksamhet och olika typer av kontorsarbete. I den viktiga industrisektorn arbetar 28 procent av invandrarna mot 19 procent av de svenskfödda (uppgiftema avser 1990). Kanske man kan säga att det i hög grad hänger på invandrarna om vi skall få fart på industrisektorn igen, vilket är ett viktigt mål för politiken.

Drabbad grupp
De senaste årens arbetslöshet har, som nämnts, i hög grad drabbat invandrarna. Att deras förvärvsverksamhet därmed minskat gör att deras andel av de offentliga utgifterna för arbetsmarknadsstöd har ökat. Men man kan fråga sig om detta är en kostnad som samhället skulle ha sluppit om vi inte hade så många invandrare. Svaret måste bli nej. Med det efterfrågebortfall vi haft under några år borde fallet i sysselsättning och ökningen av arbetslösheten ha blivit lika stor även utan invandrare. Slutsatsen blir därför att invandrarna i viss mån fått bära bördan av ökad arbetslöshet i stället för infödda svenskar.
Däremot har självklart den invandring som skett just under de allra senaste åren medfört en ökning av arbetslösheten. Det vill säga invandrarna har fått mindre chans än tidigare att komma ut i förvärvslivet.

Sverige har bytt flyktingpolitik
Sveriges höga humanitära ambitioner får nu stå tillbaka för de problem som stora flyktingströmmar och medföljande social och politisk oro skapar. "Kör ut dem" var Expressens famösa tolkning av en enkät om svenskens syn på invandrarna. Men svenska folket accepterar nog i allmänhet situationen, det vill säga de som redan är här måste få stanna. Sverige har förändrats på ett besåpende sätt genom att nästan 10% av befolkningen består av personer som är födda i utlandet.
Av 850 000 utlandsfödda i Sverige är omkring 40 procent flyktingar och anhöriga som har kommit hit under de senaste femton åren. Den största andelen av invandrarna kom hit före 1978 eller av andra skäl än att de sökt asyl. Denna grupp har ganska hög förvärvsfrekvens och är väl integrerad i samhället. Hälften av personerna i denna grupp kommer från de nordiska länderna.
Det dilemmat nu gäller är de av inivandrarna som är flyktingar. I denna fråga slits svensk politik mellan höga humanitära ambitioner och en verklighet där krigen i f d Jugoslavien och norra Afrika lett till starkt ökade flyktingströmmar. Sverige hade tidigare en mycket generös flyktingpolitik, men senaste årens stigande pris mätt i såväl pengar som sociala motsättningar har tvingat regeringen att, om inte öppet så dock de facto, stänga gränsen.

Visumtvång
Sverige valde i våras att med visumtvång stoppa en stor del av flyktingtrafiken. Sverige tar fortfarande, självfallet, emot alla flyktingar som knackar på vår dörr. Vi har bara gjort det i praktiken omöjligt för dem att nå dörren eftersom alla genomreseländer stänger sina gränser för personer utan visum.
Sverige har ställts inför ett moraliskt dilemma. Om vi själva vill sköta kontrollen av alla som knackar på dörren, för att på så vis undvika att människor med fullgoda flyktingskäl inte släpps in i landet, skall gränsen hållas öppen. Då kan vi tidvis få tiotusentals asylsökande som till dryga kostnader skall tas om hand, utredas och i de flesta fall sändas tillbaka.
Vi kan, genom visumtvånget, flytta gränsen ut till de potentiella flyktingarnas hemland och bara ta emot det antal flyktingar SOM FN "tilldelar" Sverige. Det blir i så fall inte många jämfört med fallet hittills. I övrigt kommer en liten rännil av relativt välbemedlade, smarta, välutbildade och försigkomna individer som på egen hand lyckas ta sig fram till Sverige, söka och få uppehållstillstånd. Det är, naturligtvis, en samhällsekonomiskt, nästan omedelbart lönsam invandring.
Sverige kan införa visumtvång för ytterligare ett antal länder och bygga nya gränser. Så sker säkert också om flyktingfloden återkommen. Det är inte möjligt för en civiliserad rättsstat att öppet vägra flyktingar skydd. Vill vi ha goda relationer till vår omvärld måste vi dock ta emot till exempel turister, trots att en del av dem kan befaras stanna och söka arbete. Om vi kritiserade Berlinmuren och hävdade den moraliska rätten för envar att fä lämna sitt land är det svårt att efterå tbygga upp en mur insidan.
Sverige har långt kvar till en uthållig konsistent politik. Besluten styrs, i stort och smått, av omvärlden, media och mer eller mindre tillfälliga opinioner. Sveriges behandling av flyktingarna från det krigs och krishärjade Östeuropa har styrts mer av företagsamma busstransportörer än av svenska politiker.

e-mail: labo@quicknet.se