En av de viktigaste
gestalterna inom hjärnforskningen är Roger Sperry.
Denne fick 1981 Nobelpriset för sina undersökningar
av patienter som fått förbindelsen mellan höger och vänster
hjärnhalva avskuren vid en operation så kallad ”split-brain”.
Sperry upptäckte att höger och vänster
hjärnhalva har olika egenskaper. Den vänstra hjärnan är
mer analytisk; det är framför allt den vi använder när
vi talar, skriver och kalkylerar. Den högra hjärnan är bättre
på rumsuppfattning och helhetstänkande.
Sperry fann också att hjärnans delning
i två delar inte på något synbart sätt påverkade
de opererade personerna. Detta stämde med föreställningen
att hjärnan har en sådan anpassningsförmåga att den
kan fungera normalt, även om man skär bort vissa delar av den.
Det verkar inte vara så att olika delar av tänkandet är
helt knutna till bestämda delar av hjärnan, utan varje del av
hjärnan tycks fungera som en helhet - även om vissa delar är
bättre på vissa typer av tänkande än på andra.
Roger Sperrys forskningsresultat har starkt bidragit
till att man inom hjärnforskningen, liksom inom fysiken och kemin,
är på väg bort från materialismen och bort från
det synsätt som vill förklara helheten utifrån delarna;
den uppfattningen ledde till att man ville förklara medvetandet som
ett resultat av mekaniska processer i hjärnan: hjärnan var en
maskin som bestämde alla våra tankar. Numer finns en tendens
att i stället betrakta medvetandet som något enhetligt som står
över hjärnan och verkar på den.
Det som bestämmer delarnas funktion är inte
är något materiellt, säger Sperry. Man kan förstå
den saken, om man iakttar läkeprocesser i naturen, där helheten
kan återskapas trots att någon del är helt förstörd.
En atom som fångas in i en molekyl är inte längre fri;
den tvingas in i en helhet, där den blir en del. Det finns i naturen
en nedåtriktad kontroll: helhetens kontroll av delarna. Detta är
ett nytt sätt att se inom vetenskapen, och Sperry har bidragit väsentligt
därtill. En ny syn på verkligheten träder fram. Vetenskapen
närmar sig religionen.
Lagarna för delarna kan inte förklara helheten,
anser Roger Sperry. Ändå är Sperry determinist. Han tror
inte på någon andlig skaparkraft, utan menar att allt i slutänden
beror på fysiska lagar.
Sedan man läst om Roger Sperry och hans upptäckter, kan man fundera över om det kan vara så att en ensidig vetenskaplig träning av den vänstra hjärnhalvan kan försvaga den högra hjärnhalvans förmåga att uppleva helheten, där allt hänger samman och där tidens och rummets gränser överskrids. Kan den avvisande inställningen hos många vetenskapsmän till allt som måste hänföras till ett verklighetsplan bortom tiden och rummet, bero på att upplevelser på detta plan kräver ett annat slags medvetande än det som finns hos normalvetenskapsmannen, vilken blivit ensidigt tränad att tänka analytiskt och logiskt?
/Labo/